För mig började allt med Aina Cederblom.
84 år gammal gör en pensionerad teckningslärarinna och textilkonstnär från Kungsholmen stapplande entré i svenska tevetittares hjärtan som huvudperson i programmet Här är ditt liv. Året är 1980 och programledare Lasse Holmqvist skulle senare kalla avsnittet med Aina Cederblom för det bästa i programmets historia.
När det spelas in har Aina, född 1896, nyligen brutit lårbenshalsen. Hon är halvt förlamad i ansiktet efter en stroke och hör dessutom ganska dåligt. Hon tassar långsamt ut på scenen, hand i hand med Lasse. När orkestern river igång och publiken börjar applådera utbrister hon förvånat: ”Är det folk här? Det har jag aldrig varit med om!”
Avvinkad av absolut ingen hade Aina femtio år tidigare seglat ut från Stockholm i en knappt fem meter lång, öppen segelbåt med aktersnurra som säljaren sålt in med orden ”en bra båt som fröken rent av kunde segla till Åland med”. Aina berättar hur hon fortsatte med båten till Wien, ensam. Hon reste därefter vidare till Svarta havet, Bosporen och Medelhavet, till Grönland, Färöarna, Amerika, Indien och Brasilien. Ibland snaggad och utklädd till man för att det var enklare. Under sina resor byggde hon vävstugor, barnhem, matbaracker och annat hon tyckte att folk kunde behöva, virket tiggde hon ihop från brädgårdar i Sverige. När hon hörde att krigsbarn i Finland hade det eländigt och led av vitaminbrist så satte hon igång att koka äpplemos och seglade sedan över med 8 ton. Därefter pep hon varje halvår över till Helsingfors med mat för att servera några hundra barn om dagen. Efter pensionen hörde Aina hur fattigt det var i Brasilien och tog då sin pension och åkte dit med 2 500 kilo hårt bröd, 45 ton cement, takpapp, armeringsjärn, dörrar, vävstolar, symaskiner, paraplyer och barnmat för att starta vävstugor ”så att de fattiga kunde få förtjäna lite pengar”. Efter ett isbergsrelaterat motorhaveri utanför Grönland under en av sina tidiga Amerikaseglatser rodde Aina omkring i nitton dygn i sin lilla snurrebåt och åt ett kex varannan dag medan storm pågick. När det blev vackert väder igen lagade hon motorn och puttrade vidare runt jorden. ”Man tror att det ska gå bra och det är huvudsaken!” förklarar hon för Lasse.
Men aldrig hade Aina varit med om att intervjuas i direktsänd teve, och att ”det var folk där”. När Lasse frågar om det känns ovant svarar hon ”Nä, jag hinner inte tänka på det.” Sex år efter inspelningen av Här är ditt liv dör Aina Cederblom.
Innan jag för några år sedan hörde talas om Aina var ordet ”äventyrare” för mig synonymt med folk som Thor Heyerdahl och Indiana Jones. Piskor, manskap, fiender och svettiga torsos. Inget jag förknippade med äldre damer och verkligen inte med min egen eventuella framtid som tant. Aina Cederblom förändrade min syn på äventyrare och samtidigt mina fantasier. Hon flyttade gränsen för vad jag trodde att damer förmådde göra, vad jag skulle kunna göra, och hennes bravader omdefinierade vad ett äventyr kan innebära. Om denna späda tantalura, uppvuxen på gatan där jag extrajobbat alla mina tonår, om hon kunde trotsa världshaven för att servera klena barn lite äpplemos på burk så borde väl jag också kunna morska till mig och eventuellt sikta på att bli en seglande tant? Dessutom väcktes en sorts ilska. Hur kunde världen ha undanhållit denna kvinna från mig? Varför fanns det fyra – snart fem – fläskiga långfilmer om en påhittad Indiana Jones men inga om en riktig Aina Cederblom?
Så började arbetet med En annan historia.
När de fyra vanligaste läroböckerna i historia för grundskolan granskades av Dagens Nyheter 2015 konstaterades att män i snitt utgör 87 procent av alla personer som nämns, det vill säga majoriteten av de viktiga människor som eleverna har att lägga på minnet. Andelen män ökar dessutom i kapitlen om 1900-talet, även om man kanske hade antagit att det skulle vara tvärtom. I de fyra läroböcker som professorerna Ebba Witt-Brattström och Ann-Sofie Ohlander granskade 2010 i rapporten Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia fann de att 62 kvinnor namngivits – och 930 män. Arbetshäftet som följde med en av läroböckerna hade 550 pedagogiska uppgifter för eleverna, och bland dem var drottning Margareta den enda namngivna kvinnan, medan det fanns flera hundra mansnamn, från Nebukadnessar till Fredrik Reinfeldt. År 2009 gavs samlingen Historiens 100 viktigaste svenskar ut (av Niklas Ekdal och Petter Karlsson) och den maffiga listan bestod av 16 kvinnor och 84 män. I stora svenska biografiska lexika (det heter så, jag har googlat), utgör kvinnor 5–10 procent av persongalleriet. ”Män skriver historia om män som gjort historia” förklarade en förlagschef i tidningen Vi i höstas.
Det finns goda anledningar att låta bli att kvinnopilla i den befintliga historieskrivningen, även om ny historieforskning antyder att betydelsefulla kvinnor förbisetts enkom på grundval av deras kön. Böckerna ser ju ut som de gör för att makten världen över har legat hos och fortfarande ligger främst hos män. Det är de som setts som intressanta och viktiga. Fokus har inte varit på kvinnor och det är såklart viktigt att upplysa om. Att det inte alls är Girls who run the world och inte heller varit det hur mycket vi än vill – behöver – sjunga så.
***
Skildringen av världen i går och i dag berättar helt enkelt för oss att det kvinnor gör inte är lika viktigt. Mänskligheten beskrivs som om kvinnor utgör 5 till 30 procent av den. Kanske får det som effekt att vi förväntar oss att verklighetens utrymme ska fördelas på samma sätt?
Därför måste vi fortsätta lyfta fram en annan historia. Flytta fokus. Korrigera, komplettera och bredda världsbilden så att den blir lite mer sann. Att särskilt belysa kvinnor i historien ska inte ses som förvanskning (för sådant kan vi konstatera att historieboksförfattarna redan ägnat sig tillräckligt åt, eller var Kalmarunionens drottning Margareta den enda kvinnan på jordklotet sedan tidernas begynnelse?). Det handlar om att berika för att beskriva världen lite mer som den varit och det är inte bara vettigt utan alldeles nödvändigt.
***
Under sommaren 2016 skickade jag mail, brev och sms över hela Sverige. Mottagarna var skribenter, journalister och författare. I mitt brev berättade jag om projektet och frågade om de hade lust att skriva historia med mig. De femtioen skribenterna valdes inte för att de är forskare, historiker eller specialister på ett visst område (även om somliga är det).
Uppdraget löd: välj en person att berätta om på ditt helt eget sätt, någon du vill att alla ska känna till. En person du gått igång på och som du anser gjort grejer varenda kotte bör ha koll på.
Nästan alla tackade ja. Många med ett jubel.
Skribenterna har sedan dess rest med barnvagn på tidiga pendeltåg för att gräva i låsta arkiv och leta fakta till texterna. De har avbrutit semestrar, skrivit från åskådarplats under fotbolls-EM, från sjukhussängar och krigszoner. Texten levereras ”om jag inte dör”, skrev utrikesreportern Magda Gad från Mosul. De har finkammat bibliotek och antikvariat, tragglat sig igenom dassiga självbiografier införskaffade på loppisar, konsulterat de främsta forskarna och ändrat sig i sista sekund (för hur, HUR, kan jag begära att man ska välja EN person att skriva in i världshistorien?). De har använt sin fantasi där det krävts, de har intervjuat föräldrar och historiker. De har våndats, sållat, studerat och fyllt i luckorna. Jag är så oerhört tacksam för att de alla ville medverka.
En annan historia börjar för 9 000 år sedan och sträcker sig fram till i dag. Texterna skildrar livsöden från maktens korridorer i Sri Lanka till barnhem i Sydkorea, från kåkstäder i Brasilien till brinnande Stonewalluppror. Från utgrävningsplatser i skånska Barum, via konstsalonger i Italien till underjordiska järnvägar i amerikanska söderns Maryland.
Femtioen livsöden fyller inte luckan efter halva mänskligheten. Inte heller ska de ge en komplett bild av någon sorts tydlig universell kvinnlighet för någon sådan finns inte. Porträtten spretar och kvinnorna likaså. Men på ett vis hänger de alla ändå ihop. Fatima Al-Fihri med Aspasia, Shirley Chisholm med Googoosh, med Bang och Funmilayo Ransome-Kuti. För trots att de alla tacklat det på olika sätt så har bok- ens protestsångerskor, bedragerskor, börshajar, schlagermakare, politiker, poeter, rösträttskämpar, radiopirater, tennistalanger, husmödrar, författare, jägare och barnmorskor alla upplevt hur det är att inte vara man i en värld främst byggd av män, för män. En värld där kvinnor förväntas ta bara 5 till 30 procent av utrymmet. Och de har alla vägrat.
Det här är ingen historiebok – det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas. En bok som inte hade kunnat göras utan alla de hjältar och hjältinnor vid litteraturinstitutioner, arkiv och på egna skrivkamrar som ägnat sina liv åt att enträget samla och nedteckna även kvinnors historia. Det är dags att vi berättar vad de vet, på bred front.
En komplett verklighetsbeskrivning kan vi bara närma oss om inte delar av mänskligheten sållas bort för att de av olika skäl anses mindre viktiga. En rik och riktig historia kan aldrig bli slutgiltig utan måste ständigt utökas och skrivas om, vridas och vändas på. Det är i det fortsatta samtalet det sker och det är så vi vanliga dödliga kan påverka historien. Här är femtioen personer som du, genom att läsa denna bok, skriver in i evigheten. Personer att referera till, att samtala om, att citera och minnas. Så kan vi tillskriva någon ett värde och det är ett steg närmare en historia där vi alla ryms.
(Denna text är ett kortat utdrag ur Lina Thomsgårds förord till boken)